Ingen kunde ana att Spanien skulle komma till final. Inte spanjorerna, inte journalisterna, inte jag. Alla sa att de skulle antagligen förlora mot Tyskland men att de skulle vara stolta över att ha kommit så långt. Sen när de vann mot Tyskland, så jublade alla över det mest magiska lag i världen, men ingen hade några höga förhoppningar inför finalen. Så när de vann VM-finalen, så grät folk öppet på gatorna. Alla tutade, dansade, skrek och grät. Från balkonger, takterasser, barer och torg - det var verkligen en magisk kväll.
Vi hade samlats ett gäng hemma hos min kollega Bernardo och hans fru Quinn. De drog ut deras stora TV på deras takterass och satte upp stolar. Det var en sådan där fantastisk kväll som man kommer att komma ihåg för alltid. När Iniesta gjorde mål hörde jag hur folk skrek över hela stan medan fyrverkerierna sprakade.
Ser ni röda tröjor på fler takterasser?
Efter matchen var vi ju bara tvungna att gå ner till centrum för att fira, trots att det var söndag och vi skulle jobba dagen efter. Och som ni kan se, så var det en magisk kväll...
Vet ni hur mitt liv ser ut nu förtiden? Det är en enda lång orgie i sol, strand och fotbolls-VM. Spanjorerna är lika fotbollstokiga som övriga länder, om inte värre. Fotboll är deras religion och de har aldrig ens kommit till semifinal i fotbolls-VM förut. Dessutom, som om inte detta vore nog, så arbetar jag på ett företag där cirka 25 länder finns representerade. Så alla hejar ju inte på Spanien, utan det är fullbordskrig i konferensrummet där storbils-TV:n visar matcherna.
För mig som svensk så är det ju inte lika viktigt, tyvärr. Sverige är ju inte med i VM och vi har våra älskade danska grannar att tacka för det - ett faktum som jag påminner Christian och övriga danskar om hela tiden.
Så när som helst det är match på TV så går vi till någon bar, oftast på stranden, för att titta på den. Vi tittar på TV:n hungrigt och ivrigt om det är Spanien, Tyskland, England eller något annat land som många på jobbet kommer ifrån. Vi tittar mer ner i sangriaglaset om det är Ghana, Uruguay, Sydkorea eller något land som vi inte har någon koppling till. Men oavsett land, så skriker vi saker som "Ut med domaren" eller "Använd vänsterkanten". Inte för att någon av oss egentligen vet vad vi talar om, men det är kul att vara engagerad när alla andra är det.
En typisk kväll efter jobbet på den närmaste chiringuiton (strandbaren).
De dagar då det inte är match så spelar vi beach volley. Maria och jag har kommit över ett nät, en present från några besökande vänner till henne som inte hade plats i väskan på vägen hem. Så jag plockar med mig nätet till jobbet i tid och otid för att kunna spela så fort vi slutar. Eftersom det är på tok för varmt att spela före kl 17-18 och vi arbetar inte ens 5 min från stranden, så blir det perfekt att trilla ner där efter jobbet. De som vill spela spelar, och de som inte vill de dricker öl eller sangria. Dag efter dag, vecka efter vecka.
Livet kunde vara värre.
Helgen var precis så härlig som den kan vara när sommaren är här. På lördagen gav jag iväg på en hysterisk shoppingrunda. Sommarrean hade börjat och jag hade laddat för att slåss och trängas med en miljon människor i provhyttorna. Det är tyvärr nödvändigt, för nu när det är så varmt att man svettas som ett sprinklersystem dygnet runt så måste garderoben utökas med tunna kläder. Svenska sommarkläder räcker tvärr inte, inte ens ballerinaskor funkar. Fötterna svullnar upp 2 storlekar och blåsorna är lika frekventa som sugmärkena på innanlåren. Jag hittade linnebyxor, piratbyxor, oversize T-shirtar i tunt material och sandaler - tack gode gud...
Och jag hann faktiskt möta Sarah för lunch innan hon åkte tillbaka till Boston! Sarah och jag träffades i Bryssel för en 2-3 år sen när vi råkade vara där samtidigt för en Dave Matthews konsert. Det visade sig att hennes bror Matt, som bodde i Göteborg, kände Erik (eller om det var Costa) via någons väns vän, eller något sånt. Det slutade med att vi 5 tog in på samma hotell och hade en helt underbar långhelg i Bryssel, fullständigt spontant och oväntat. Efter det har vi haft någon sporadisk kontakt på Facebook, men inte mycket. Nu var hon hur som helst i Spanien på semester med sina föräldrar och vi hade en mysig shoppinglunch på Hard Rock Cafe.
Jag har blivit befordrad!! Det var den lilla hemlisen som jag inte kunde berätta sist eftersom det inte var officiellt ännu. Alla på min avdelning hade inte haft sina utvecklingssamtal än så jag fick inte prata om det, även om ingen av mina 2,5 läsare till den här bloggen känner mina kollegor...
Var sjätte månad har Vistaprint sin Review Cycle. vilket innebär att du måste skriva omdömen om dig själv, din chef, ett urval av dina kollegor och dina "underställda" (vad heter Direct Reports på svenska? Alltså de som har dig till chef? Inte för att jag har några...) De har ett antal nyckelord som samarbete, utveckling, etc och man ska ge omdömen (1-5 i betyg samt kommentar med exempel från verkliga livet) kring varje nyckelord. De är ett helvetesarbete, det tar många många timmar att skriva allting och man måste ge exempel kring varje åsikt. Men när det är över så skriver din chef ihop alla kommentarer till en sammanfattning, på ett sätt så att du inte ska kunna gissa vem som har skrivit vad, och sen får du denna mångsidiga domesdagsrapport på ditt utvecklingssamtal.
Hur som helst, jag var riktigt nervös inför min. Jag var helt övertygad om att alla mina dåliga sidor skulle komma tillbaka och bita mig i baken, på det mest förnedrande tänkbara sättet. Men jag var orolig helt i onödan. Sandra, min chef, sa de mest fantastiska saker. Jag var helt generad. Jag har tydligen fått nåt av det högsta betyg på företaget bland de på min nivå och de högre cheferna hade också gett mig mycket positiva betyg.
Så nu är jag Marketing Representative, vad det nu betyder. Själva titeln och löneförhöjningen (vilken inte var så hög som jag hade hoppats på) betyder egentligen ingenting. Det som betyder något för mig är att jag fick bekräftelse på att mitt hårda arbete duger. Att jag inte slängde bort min karriär när jag tog ett sådant drastiskt steg "nedåt" och acceperade ett jobb på en lägre nivå än där jag var innan. Även om jag inser vilken fantastisk chans det här jobbet är, att få jobba med det senaste inom online marketing, så hade det känts surt om mitt bästa inte hade varit bra nog för att kunna klättra. Men nu kan jag slappna av lite, nu vet jag att jag uppskattas och att de inte ångrar att de satsade på mig, trots min ringa erfarenhet. Och det betyder väldigt väldigt mycket.
Några av kollegorna på chiringuiton
Elise och jag sitter och funderar på om vi ska spela beach volley eller om vi ska ta en öl till
På lördagen samlades vi några stycken hemma hos en kollega som har en pool i trädgården. Mellan pooldoppen hängde vi på hans balkong och drack öl och sangria. Inte så dumt sätt att tillbringa en lördagseftermiddag!
Vår underbara värd Hernando som har råd med en sådan fabulous lägenhet!
