Gud vad jag mår bra just nu. Har haft en sån skitdag. Alldeles för mycket att göra, massa möten som pågick för evigt, kände mig trött, slö, ofräsch och ingenting fungerade. Systemen hängde sig, listan av olästa mail bara ökade, siffrorna stämde inte, inte någon av mina idéer antogs på Brainstorming mötet och när jag presenterade Scandi Retention för Scandi Acquisition för första gången ställde de massa frågor som jag inte kunde svara på.
Så på vägen hem tog jag svängen förbi Corte Inglés och köpte ekologiska nötfärsburgare, sallad, mm och en flaska rödvin. Så nu sitter jag framför datorn, tittar på en roligt avsnitt av Brothers & Sisters, har ätit världens godaste hamburgare och druckit ett stort glas rödvin.
Vad lättuppmuntrad jag är! Tänk om en framtida pojkvän någon gång läser det här. Han kommer aldrig att komma med presenter eller blommor, det räcker med en nyttig hamburgare och ett onyttigt rödvin - och jag blir tillfreds. Billigt och bra!
Visserligen hade jag tänkt att bjuda Maria på ett glas och lära känna henne lite bättre men hon är inte hemma än. Klockan är halv tio och hon sa att hon borde vara hemma tidigast 18 men antagligen en smula senare. Så hon är säkert på jobbet eller handlar mat eller nåt. Vi har bott tillsammans i 2 dagar så det är för tidigt för att skicka ett sms och fråga om hon mår bra, eller hur? Jag har ju inte med det att göra.
Gud jag kommer att bli en hönsmamma...
måndag 25 januari 2010
söndag 24 januari 2010
Företagets årliga fest
Jag känner redan att det här kommer att bli ett riktigt långt inlägg så ni får ha lite överseende med mig. Jag hade en så otroligt fantastisk kväll i fredags! Företagets årliga New Year's Party på Hotell Miramar uppe på MontJuic med utsikt över Barcelona. Temat var Glitter & Glamour, det var 3-rättersmiddag och fri bar till kl 4. Flamingodansare uppträdde och priser delades ut till bästa klädnad.
De lottade också ut ett pris bland dem som hade rekommenderat någon till en tjänst och personen i fråga hade blivit anställd. I vanliga fall så får man 1200 € om man skickar in någon man känners CV till HR och den personen får jobbet. Men man blir också antagen till lotteriet som hålls varje år. Och i år var det en holländsk kollega som är ganska nyanställd som vann. Han fick en gratis flygresa för två vart han vill i Europa. Inte så dumt!
Sen har vi också ett lotteri som de gör varje år där de anställda själva bidrar med priserna. Priserna var middagar, smycken, hotellkuponger, evenemangsbiljetter, spa, motorcykelutflykt, cavakväll, mm - saker som de anställda själva eller i grupp har betalat för. Sen får man köpa biljetter och lägga i de olika lådorna, man väljer själv vilka prisers lådor man vill lägga sina namnmärkta lotter i. Alla intäkter går sedan till en lokal välgörenhetsorganisation. Dessutom så gick Vistaprint ut med att de skulle dubblera summan och skänka sin halva till Haiti.
Det stora priset var det som Barcelonachefen hade lagt dit, vilket var en veckas vistelse för 4 pers i en lyxlägenhet på Costa Brava. Och gissa vem som vann?!?!?! JAG VANN!!!!!!!!!!! Bland 150 pers så drogs mitt namn!! Helt otroligt.
Tyvärr så blev det ett litet missförstånd för när chefen drog vinstlotten, så drog han först en där någon hade glömt att skriva sitt namn. Självklart drog han då en till där det stod Elisabeth. Men det visade sig sen att Caroline, en kollega på min avdelning, hade den första biljetten. Hon och hennes pojkvän hade köpt så många biljetter så att Jon, den ansvariga för lotteriet, hade informerat dem om att de inte behövde skriva sitt namn på allihop, utan han hade deras namn antecknade på deras nummerserie. Det var inte sant, man måste skriva sitt namn, annars förlorar man sin biljett. Men det hade Caroline ingen chans att veta.
Så hon kommer fram till mig efter middagen när alla står runt mig för att gratulera och berättar att det faktiskt var hon som vann. Snacka om bitterljuv vinst, jag kände mig skyldig trots att jag inte hade gjort något fel. Och hennes pojkvän var på mig hela kvällen och förklarade att jag ju egentligen inte hade vunnit. För att inte tala om deras ansiktsuttryck när de fick reda på att jag hade lagt i 7 biljetter för 5 €. De hade lagt i för 60 €...
Jag vet inte hur vi ska lösa det. Jon som hade gjort misstaget sa att vi fick dela på vinsten. Men det känns ju halvkul att åka tillsammans med Caroline och hennes pojkvän samt någon vän till mig. Men vi pratade om att kanske dela på veckan istället och åka 3-4 dagar var. Och ska jag vara helt ärlig så känns inte det så illa med tanke på att man måste ta ut semesterdagar för det här. Man har ju inte så många semesterdagar så att ta en hel vecka...
Äsch, jag vann i alla fall!!!
Kvällen fortsatte sen som en lång dröm. Jag hade höga klackar, glittrig klänning, fjäderboa runt halsen, drink i handen, skrattade hela tiden och gick och knep folk i baken. Inga chefer dock, som tur var. Men jag får väl bjuda på det, där fanns andra som var fan så mycket fullare.
När stället stängde så hamnade jag i en taxi med tre kollegor och befann mig plötsligt på en bögklubb. Så klart. Elle på en bögklubb med glitterklänning och fjäderboa och fullirullan - ja ni kan ju tänka er. Helt plötsligt stängde det stället också och vi skulle hem. Jag tog en taxi halvvägs, sen hoppade jag av och gick resten. Jag skulle gå av mig fyllan fick jag för mig. Hittade ett nattöppet café (eller morgonöppet?) och köpte en baguette. Vinglade hem, åt och kom i säng kl 8 på morgonen.
Vilken natt!
The Scandi Team
Min fantastiska bordsherre Alfonso från Puerto Rico
Mina underbara retention tjejer Marta från Bcn och Stefania från Italien
Toov, vår man från Madagaskar, släpper loss på dansgolvet
Sabine min högsta chef i Retention och Jörgen, högsta chefen i Scandi team kör en dance battle i ringens mitt
Rong, vår fantastiskt talangfulla kinsesiska analytiker (och VAR har jag fått glasögonen ifrån?)
Underbara Ingrid!
Caroline och Bart från Holland som också vann högsta pris
Esther från Holland, min buddy och som sitter bredvid mig på jobbet
Alejandro från Colombia och jag verkar tugga på världshistoriens längsta cigarettmunstycke
Ibland måste man bara ta en tupplur. Så är det bara.
De lottade också ut ett pris bland dem som hade rekommenderat någon till en tjänst och personen i fråga hade blivit anställd. I vanliga fall så får man 1200 € om man skickar in någon man känners CV till HR och den personen får jobbet. Men man blir också antagen till lotteriet som hålls varje år. Och i år var det en holländsk kollega som är ganska nyanställd som vann. Han fick en gratis flygresa för två vart han vill i Europa. Inte så dumt!
Sen har vi också ett lotteri som de gör varje år där de anställda själva bidrar med priserna. Priserna var middagar, smycken, hotellkuponger, evenemangsbiljetter, spa, motorcykelutflykt, cavakväll, mm - saker som de anställda själva eller i grupp har betalat för. Sen får man köpa biljetter och lägga i de olika lådorna, man väljer själv vilka prisers lådor man vill lägga sina namnmärkta lotter i. Alla intäkter går sedan till en lokal välgörenhetsorganisation. Dessutom så gick Vistaprint ut med att de skulle dubblera summan och skänka sin halva till Haiti.
Det stora priset var det som Barcelonachefen hade lagt dit, vilket var en veckas vistelse för 4 pers i en lyxlägenhet på Costa Brava. Och gissa vem som vann?!?!?! JAG VANN!!!!!!!!!!! Bland 150 pers så drogs mitt namn!! Helt otroligt.
Tyvärr så blev det ett litet missförstånd för när chefen drog vinstlotten, så drog han först en där någon hade glömt att skriva sitt namn. Självklart drog han då en till där det stod Elisabeth. Men det visade sig sen att Caroline, en kollega på min avdelning, hade den första biljetten. Hon och hennes pojkvän hade köpt så många biljetter så att Jon, den ansvariga för lotteriet, hade informerat dem om att de inte behövde skriva sitt namn på allihop, utan han hade deras namn antecknade på deras nummerserie. Det var inte sant, man måste skriva sitt namn, annars förlorar man sin biljett. Men det hade Caroline ingen chans att veta.
Så hon kommer fram till mig efter middagen när alla står runt mig för att gratulera och berättar att det faktiskt var hon som vann. Snacka om bitterljuv vinst, jag kände mig skyldig trots att jag inte hade gjort något fel. Och hennes pojkvän var på mig hela kvällen och förklarade att jag ju egentligen inte hade vunnit. För att inte tala om deras ansiktsuttryck när de fick reda på att jag hade lagt i 7 biljetter för 5 €. De hade lagt i för 60 €...
Jag vet inte hur vi ska lösa det. Jon som hade gjort misstaget sa att vi fick dela på vinsten. Men det känns ju halvkul att åka tillsammans med Caroline och hennes pojkvän samt någon vän till mig. Men vi pratade om att kanske dela på veckan istället och åka 3-4 dagar var. Och ska jag vara helt ärlig så känns inte det så illa med tanke på att man måste ta ut semesterdagar för det här. Man har ju inte så många semesterdagar så att ta en hel vecka...
Äsch, jag vann i alla fall!!!
Kvällen fortsatte sen som en lång dröm. Jag hade höga klackar, glittrig klänning, fjäderboa runt halsen, drink i handen, skrattade hela tiden och gick och knep folk i baken. Inga chefer dock, som tur var. Men jag får väl bjuda på det, där fanns andra som var fan så mycket fullare.
När stället stängde så hamnade jag i en taxi med tre kollegor och befann mig plötsligt på en bögklubb. Så klart. Elle på en bögklubb med glitterklänning och fjäderboa och fullirullan - ja ni kan ju tänka er. Helt plötsligt stängde det stället också och vi skulle hem. Jag tog en taxi halvvägs, sen hoppade jag av och gick resten. Jag skulle gå av mig fyllan fick jag för mig. Hittade ett nattöppet café (eller morgonöppet?) och köpte en baguette. Vinglade hem, åt och kom i säng kl 8 på morgonen.
Vilken natt!
The Scandi Team
Min fantastiska bordsherre Alfonso från Puerto Rico
Mina underbara retention tjejer Marta från Bcn och Stefania från Italien
Toov, vår man från Madagaskar, släpper loss på dansgolvet
Sabine min högsta chef i Retention och Jörgen, högsta chefen i Scandi team kör en dance battle i ringens mitt
Rong, vår fantastiskt talangfulla kinsesiska analytiker (och VAR har jag fått glasögonen ifrån?)
Underbara Ingrid!
Caroline och Bart från Holland som också vann högsta pris
Esther från Holland, min buddy och som sitter bredvid mig på jobbet
Alejandro från Colombia och jag verkar tugga på världshistoriens längsta cigarettmunstycke
Ibland måste man bara ta en tupplur. Så är det bara.lördag 23 januari 2010
Aldrig mer.
Åhhh jag är för gammal för det här. Jag mår precis som jag förtjänar, men fy fan. Min kropp känns som den sitter på bak och fram. Men jag hade en fullständigt oslagbar kväll igår, så det var nog värt det. Tror jag. Orkar inte berätta nu, alldeles för seg. Plus att jag måste göra i ordning lägenheten, Maria flyttar in om ett par timmar. Undra vad fan hon kommer tänka när hon ser vilket vrak hon har flyttat in hos. Fast Gud vad kul jag hade igår!!
Men jag ska aldrig dricka alkohol igen.
Aldrig.
Faktiskt.
Men jag ska aldrig dricka alkohol igen.
Aldrig.
Faktiskt.
torsdag 21 januari 2010
Hittat roommate!
Efter en lång och smärtsam (nåja) process har jag nu hittat en mycket trevlig tjej att bo med. Jag lade ut en annons på Loquo (spanska Blocket) efter nyår och fick kanske ett 20-tal svar. De flesta verkade hyfsat normala när de skrev och berättade om sig själva. Men sen när de kom och hälsade på... ja ni kan ju tänka er.
För det första dök inte ens hälften upp. Vid 4 olika tillfällen satt jag som en fårskalle och väntade utan att någon kom. Hur svårt kan det vara att höra av sig om man inte tänker komma?
Sen får jag ju egentligen inte hyra ut rummet, det står i kontraktet att jag endast får dela lägenhet med förälder, syskon, partner, släkt i tredje hand och/eller med städerska/hushållerska. Det är tydligen den katalanska lagen som bestämmer detta, men ingen följer det. Alla delar lägenhet i Barcelona, vem skulle ha råd att bo själv? Men eftersom min hyresvärdinna är en sådan subba av bibliska proportioner så skulle det inte förvåna mig om hon försöker sätta dit mig. Så jag lade knappt ut några bilder på lägenheten och var avsiktligt vag angående address och detaljer om lägenheten.
Dessa personer hörde av sig:
Men till slut, på mitt näst sista besök, så kom Maria från Finland. Hon har bott de senaste 5 månaderna i Manresa, en mindre stad en timme utanför Bcn med sin spanska pojkvän David. Men hon har nu fått jobb på HP och behöver bo i stan. Eftersom David arbetar i Manresa så bor han kvar där och de ska tillbringa kanske varannan helg här och varannan där. Hon verkar otroligt trevlig och väldigt otvungen och lätt att ha att göra med. Ser fram emot att köpa hem lite rödvin och verkligen lära känna henne! För att inte tala om hur skönt det kommer att bli att ha lite pengar över efter att hyran är betald...
För det första dök inte ens hälften upp. Vid 4 olika tillfällen satt jag som en fårskalle och väntade utan att någon kom. Hur svårt kan det vara att höra av sig om man inte tänker komma?
Sen får jag ju egentligen inte hyra ut rummet, det står i kontraktet att jag endast får dela lägenhet med förälder, syskon, partner, släkt i tredje hand och/eller med städerska/hushållerska. Det är tydligen den katalanska lagen som bestämmer detta, men ingen följer det. Alla delar lägenhet i Barcelona, vem skulle ha råd att bo själv? Men eftersom min hyresvärdinna är en sådan subba av bibliska proportioner så skulle det inte förvåna mig om hon försöker sätta dit mig. Så jag lade knappt ut några bilder på lägenheten och var avsiktligt vag angående address och detaljer om lägenheten.
Dessa personer hörde av sig:
- Irina, spanjorska, 25 år - hörde aldrig av sig efter att jag mailat henne fler bilder.
- Henny, italienska/norska, ? år - hörde aldrig av sig efter att jag mailat henne fler bilder.
- Amadeo, nationalitet?, 28 år - sa att han ville komma "imorgon eftermiddag". Han dök aldrig upp.
- Namn?, nationalitet?, ålder? - svarade aldrig på mitt mail där jag frågade om mer info (hade lite snuskig underton i sitt mail)
- Shilpika, indiska, 26 år - bestämde träff, hon dök aldrig upp
- Minna, finländska, 27 år - bestämde träff, hon dök aldrig upp
- Mustafa, tysk, 29 år - kom på intervju, var trevlig men vi klickade inte
- Louise, nya zeeländska, 34 år - kom på intervju. Vi hade inget gemensamt och hon pratade en massa om hur hon ville dricka vin varje dag...
- Gonzalo, spanjor, 30 år - bestämde träff, han dök aldrig upp
- Geert, holländare, 28 år - kom på intervju. Mkt trevlig men han letade efter något större.
- Pol, spanjor, ålder? - kom på intevju. Trevlig men blyg. Var orolig för var han skulle få plats med alla sina musikinstrument.
- Anita, polska, 25 år - jag svarade aldrig på hennes förfrågan, gillade inte hennes mail
- Sholbit, indier, 27 år - var inte intresserad om han inte fick se lägenheten samma dag.
- Patricia, mexikanska, 29 år - svarade aldrig på mailet där jag föreslog en tid
- Carlos, mexikan, 28 år - svarade aldrig på mailet där jag föreslog en tid
- Nima, svensk, ålder? - kom på intervju, mkt trevlig. Men han var orolig över var han skulle få plats med alla sina kläder, han hade nämligen tagit med sig 140 kg till Spanien.
- Vincent, nationalitet?, 35 år - jag svarade aldrig på hans förfrågan, gillade inte hans mail
- Demet, turk, 38 år - jag svarade aldrig på hans förfrågan, gillade inte hans mail
- Arnaud, fransman, 34 år - jag svarade aldrig på hans förfrågan, gillade inte hans mail
- Mandy, libanes, 35 år - jag svarade aldrig på hennes förfrågan, gillade inte hennes mail
- Och så några till som kollegor hänvisade men som inte hade råd med de 450 €som jag begärde.
Men till slut, på mitt näst sista besök, så kom Maria från Finland. Hon har bott de senaste 5 månaderna i Manresa, en mindre stad en timme utanför Bcn med sin spanska pojkvän David. Men hon har nu fått jobb på HP och behöver bo i stan. Eftersom David arbetar i Manresa så bor han kvar där och de ska tillbringa kanske varannan helg här och varannan där. Hon verkar otroligt trevlig och väldigt otvungen och lätt att ha att göra med. Ser fram emot att köpa hem lite rödvin och verkligen lära känna henne! För att inte tala om hur skönt det kommer att bli att ha lite pengar över efter att hyran är betald...
tisdag 19 januari 2010
Redo för nästa steg på jobbet.
Det har varit en spännande tid de senaste veckorna på jobbet. Vi har haft brainstorming kring den nya marknadsplanen och jag har blivit "ägare" till ett projekt, som de kallar det här. Jag ska, under de närmaste 3-6 månaderna vara ansvarig för "New product launches and predictive modeling within retention marketing".
Enkelt uttryckt så handlar det om att var kontaktperson gentemot produktavdelningen och styra upp kundanpassade erbjudande med analytikerna. Så att vi kan skicka ut nya produkterbjudande på rätt sätt i hela Europa för att sedan kunna analysera kundbeteendet och skapa modeller för köpbeteende. Då kan vi sedan skicka rätt erbjudande till rätt person och slipper skicka allt till alla.
Det är ett perfekt projekt för dels tycker jag det verkar kul, dels är det en grym lärdom att ha med sig och dels är det ett projekt som min buddy var ansvarig för under förra marknadsplanen. Det innebär ju att strukturen redan är satt och jag har någon att rådfråga när jag inte förstår.
Sen är det spännande omorganisationer på gång också i företaget som kommer att involvera mig med, men det är för tidigt att berätta något om det än.
Det är så kul att de litar så pass mycket på mig nu att jag får sidoprojekt. Mitt dagliga arbete med marknadskampanjerna kan jag nu så pass bra att jag har tid för mer jobb. Vilken skillnad från november-december när jag jobbade 12 timmar om dagen bara för att klara det dagliga!
Enkelt uttryckt så handlar det om att var kontaktperson gentemot produktavdelningen och styra upp kundanpassade erbjudande med analytikerna. Så att vi kan skicka ut nya produkterbjudande på rätt sätt i hela Europa för att sedan kunna analysera kundbeteendet och skapa modeller för köpbeteende. Då kan vi sedan skicka rätt erbjudande till rätt person och slipper skicka allt till alla.
Det är ett perfekt projekt för dels tycker jag det verkar kul, dels är det en grym lärdom att ha med sig och dels är det ett projekt som min buddy var ansvarig för under förra marknadsplanen. Det innebär ju att strukturen redan är satt och jag har någon att rådfråga när jag inte förstår.
Sen är det spännande omorganisationer på gång också i företaget som kommer att involvera mig med, men det är för tidigt att berätta något om det än.
Det är så kul att de litar så pass mycket på mig nu att jag får sidoprojekt. Mitt dagliga arbete med marknadskampanjerna kan jag nu så pass bra att jag har tid för mer jobb. Vilken skillnad från november-december när jag jobbade 12 timmar om dagen bara för att klara det dagliga!
söndag 17 januari 2010
Gatunät
Spanjorerna säger att infrastrukturen i Barcelona är oerhört effektiv och att kollektiv- samt biltrafiken flyter bättre än i någon annan stad. Detta må vara sant, men spanjorernas hetsiga humör, ständiga tutande och vrålande, deras oförmåga att hålla sig i filerna och deras stressiga panikaccelerationer och omkörningar gör att i alla fall jag kör fel.
Men så ser man en sån här bild och inser att tro fan att trafiken flyter bra. De har ju för sjutton ritat gatunätet med en linjal!!
Ser ni gatorna?
Men så ser man en sån här bild och inser att tro fan att trafiken flyter bra. De har ju för sjutton ritat gatunätet med en linjal!!
Ser ni gatorna?En härlig dag!
Ingrid och jag hade en sån härlig dag igår! Förra veckan var det massa fest och restaurangbesök och nästa vecka är det företagets årliga jättefest så denna helgen tog vi det lugnt. På kvällen lagade vi mat hemma hos mig och spelade spel. Men först på dagen så körde vi ut till ett naturområde lite utanför stan och gick en långpromenad.
När jag har gått längs vandringsleder hemma så följer man en viss färg beroende på hur långt man vill gå. En mil, 5 km, osv. Här följer man tydligen spår efter hur länge man vill vara ute, 30 min, 45 min, 1h 15 min, osv. Ingrid och jag följde 1h 15 min leden och det var SÅ SKÖNT!
Jag har nog kommit till en ny insikt om mig själv. Efter 29 år har jag insett att jag behöver natur och öppna ytor i mitt liv. Känslan när vi kom ur stan var liksom fysisk, det var inte bara bättre luft, det kändes som att jag kunde andas lättare. Min bröstkorg liksom öppnade sig och jag andades bättre än jag har gjort sen jag kom ner. Who knew? Jag menar, jag säger inte att jag är någon skogsmulle direkt, men jag känner mig faktiskt lättare om hjärtat efter att ha varit ute i naturen.
Vi hittade en liten bergskälla med vatten som, enligt en gubbe med hund, man kunde dricka. Vi var lite skeptiska eftersom där satt en skylt där det stod att de INTE garanterade att vattnet var drickbart. Dessutom var röret rostigt. Men va fan, om gubben med hunden säger att går bra så måste man ju bara försöka. Så vi drack.
Och jag lever än.
Två flickor i naturen
Ingrid fyller vattenflaskan med det tvivelaktiga källvattnet
Stannade vid en utkikspunkt på vägen tillbaka
Och ja, det var lite för kallt för att vara utan tjocktröja.
När jag har gått längs vandringsleder hemma så följer man en viss färg beroende på hur långt man vill gå. En mil, 5 km, osv. Här följer man tydligen spår efter hur länge man vill vara ute, 30 min, 45 min, 1h 15 min, osv. Ingrid och jag följde 1h 15 min leden och det var SÅ SKÖNT!
Jag har nog kommit till en ny insikt om mig själv. Efter 29 år har jag insett att jag behöver natur och öppna ytor i mitt liv. Känslan när vi kom ur stan var liksom fysisk, det var inte bara bättre luft, det kändes som att jag kunde andas lättare. Min bröstkorg liksom öppnade sig och jag andades bättre än jag har gjort sen jag kom ner. Who knew? Jag menar, jag säger inte att jag är någon skogsmulle direkt, men jag känner mig faktiskt lättare om hjärtat efter att ha varit ute i naturen.
Vi hittade en liten bergskälla med vatten som, enligt en gubbe med hund, man kunde dricka. Vi var lite skeptiska eftersom där satt en skylt där det stod att de INTE garanterade att vattnet var drickbart. Dessutom var röret rostigt. Men va fan, om gubben med hunden säger att går bra så måste man ju bara försöka. Så vi drack.
Och jag lever än.
Två flickor i naturen
Ingrid fyller vattenflaskan med det tvivelaktiga källvattnet
Stannade vid en utkikspunkt på vägen tillbaka
Och ja, det var lite för kallt för att vara utan tjocktröja.fredag 15 januari 2010
Bilen är hel igen!
Äntligen fick jag tillbaka min bil! Efter mer än två veckor så verkar verkstadsgubben ha antingen hittat felet eller gett upp. Båda gångerna den har gått sönder så har det varit en säkring som har gått men gubben kunde inte klura ut som orsakade kortslutningen.
Nu ringde han och sa att han hade hittat en kabel i underredet som låg fel, så att när bilen rörde sig så kunde kabeln komma åt metallhöljet och orsaka en kortslutning. Han verkade själv inte helt övertygad om att det var grundorsaken till kortslutningarna, så jag är lite skeptisk. Risken är överhängande att den ska gå sönder igen. Lika bra att mentalt förbereda mig på att det ska hända igen.
Men KIA har i alla fall överträffat alla mina förväntningar. Fixat bärgningsbil trots röda dagar, hållt kontakten med mig genom hela processen, erbjudit gratis hyrbil, etc. Och det har inte kostat mig ett öre. Heja KIA!
Nu ringde han och sa att han hade hittat en kabel i underredet som låg fel, så att när bilen rörde sig så kunde kabeln komma åt metallhöljet och orsaka en kortslutning. Han verkade själv inte helt övertygad om att det var grundorsaken till kortslutningarna, så jag är lite skeptisk. Risken är överhängande att den ska gå sönder igen. Lika bra att mentalt förbereda mig på att det ska hända igen.
Men KIA har i alla fall överträffat alla mina förväntningar. Fixat bärgningsbil trots röda dagar, hållt kontakten med mig genom hela processen, erbjudit gratis hyrbil, etc. Och det har inte kostat mig ett öre. Heja KIA!
torsdag 14 januari 2010
Tiden står still.
Den här veckan är sååå trööög... Klockan går så långsamt, jobbet är så tråkigt, vädret är så grått. Efter att ha gått ut 3 gånger förra veckan så är jag luspank och kan inte göra något kul innan månadsskiftet (vi får lön den 31a här). Sitter vid mitt skrivbord, kollar på klockan, den rör sig inte. Är den sönder? Nähä...
Jag har inget roligt att berätta denna veckan. Inget konstigt har hänt, jag mår bra, inget att oroa sig för. Veckan är bara sååååå låååångsaaaaammmm...
Återkommer när klockan rör sig i normalfart igen.
Världen genom mina linser (och nej det är inget fel på din webläsare, den är grå)
Jag har inget roligt att berätta denna veckan. Inget konstigt har hänt, jag mår bra, inget att oroa sig för. Veckan är bara sååååå låååångsaaaaammmm...
Återkommer när klockan rör sig i normalfart igen.
Världen genom mina linser (och nej det är inget fel på din webläsare, den är grå)måndag 11 januari 2010
Sniglar
Den roliga veckan fortsatte med besök av min uppsatspartner Andreas och hans flickvän Marie. Planen var att gå på en blueskonsert med några kollegor till mig på fredagen, men biljetterna var slutsålda så vi kom inte in. Istället tog vi följe med Ingrid och hennes pojkvän Jay och åt middag på La Bella Napoli, en italiensk restaurang.
Tydligen är det ett populärt ställe för spelarna i Barca, för det satt foton på väggarna med många av spelarna tillsammans med servitörerna. Till och med Zlatan var på ett foto och såg ut att ha kul. Tyvärr så var han inte på restaurangen samma kväll som vi. Men å andra sidan, vad skulle jag gjort? Ropat "Hela Malmö" eller "Go Rosengård" på grov skånska? Nej, jag hade nog bara tittat, viskat och pekat, feg som man är...
På lördagen fyllde Arnaud 29 år. Han är en god vän till Annika och Ulrika och vi gick alla ut och åt katalanska tapas, inklusive sniglar (isch...) Jag provade en för sakens skull, men det var faktiskt inte god. Om man dränkte den i aioli var den okej, men då kunde jag ju lika gärna hålla mig till aiolin...
Hela glada gänget på Arnauds födelsedag
De beryktade sniglarna
Fotobevis på att Annika åt en.
Även Arnaud fick en snigel
Paolo och Alberto tävlade däremot om vem som kunde äta flest
Jag och den ljuvliga Donatella
Tydligen är det ett populärt ställe för spelarna i Barca, för det satt foton på väggarna med många av spelarna tillsammans med servitörerna. Till och med Zlatan var på ett foto och såg ut att ha kul. Tyvärr så var han inte på restaurangen samma kväll som vi. Men å andra sidan, vad skulle jag gjort? Ropat "Hela Malmö" eller "Go Rosengård" på grov skånska? Nej, jag hade nog bara tittat, viskat och pekat, feg som man är...
På lördagen fyllde Arnaud 29 år. Han är en god vän till Annika och Ulrika och vi gick alla ut och åt katalanska tapas, inklusive sniglar (isch...) Jag provade en för sakens skull, men det var faktiskt inte god. Om man dränkte den i aioli var den okej, men då kunde jag ju lika gärna hålla mig till aiolin...
Hela glada gänget på Arnauds födelsedag
De beryktade sniglarna
Fotobevis på att Annika åt en.
Även Arnaud fick en snigel
Paolo och Alberto tävlade däremot om vem som kunde äta flest
Jag och den ljuvliga Donatellasöndag 10 januari 2010
Tre magiska kungar
Den här veckan har varit en av de bästa sen jag kom ner. Jobbet har varit lätt och fort avklarat. Hyfsat roliga arbetsuppgifter och problem som har gått att lösa. I onsdags var det trettondagen eller De Tre Magiska Kungarnas Dag (tre vise män) som det heter här. Denna dag firas nästan mer än julafton i Spanien, då de tre vise männen kommer med presenter till alla barn. De har en stor parad i centrum, som ett långt karnevaleståg. Jag gick inte, hade hört att man ändå inte såg något.
Vi nordbor är ju lite mindre entusiastiska över vår trettondag. Många har frågat mig vad vi firar i Sverige och jag har inte kunnat svara mer än "det har antagligen nåt med bibeln att göra". Jag vet ju vad det handlar om, men vi firar ju inte dagen på något speciellt sätt. Så istället gick jag ut och middag med några icke-spanska vänner.
Vinet flödade som alltid och Joch, vår mexikanska vän, gjorde magitrick. Han var faktiskt så duktig så att servitörerna kom och tittade!
Joch (Mex), Laura (Skottland), Ingrid och jag (SWE), Christian och Ann-Sofie (DK)
Joch, vår egen trollkarl
Vi nordbor är ju lite mindre entusiastiska över vår trettondag. Många har frågat mig vad vi firar i Sverige och jag har inte kunnat svara mer än "det har antagligen nåt med bibeln att göra". Jag vet ju vad det handlar om, men vi firar ju inte dagen på något speciellt sätt. Så istället gick jag ut och middag med några icke-spanska vänner.
Vinet flödade som alltid och Joch, vår mexikanska vän, gjorde magitrick. Han var faktiskt så duktig så att servitörerna kom och tittade!
Joch (Mex), Laura (Skottland), Ingrid och jag (SWE), Christian och Ann-Sofie (DK)
Joch, vår egen trollkarllördag 2 januari 2010
En sorgens dag.
Livet är inte rättvist. Fick reda på imorse att en bekant från Göteborg gick bort igår. Cancer. 31 år gammal. Fy fan.
Jag ser hur hans Facebook fylls med vänners sista hälsningar. Folk vill visa att de bryr sig, även om han själv inte kan läsa inläggen. Jag skriver själv ett, nog mest för hans familjs skull så att de ska se att deras son var uppskattad. Men jag kan inte låta bli att tänka; varför skriver vi alla nu? Hade det inte varit bättre att lämna kommentarer om vad vi mest uppskattade av hans personlighet för några dagar sen? Då han hade kunnat läsa det?
Själv kan jag bara ursäkta mig med att jag inte ville störa. Att han hade bett om att inte bli störd i sin kamp. Allt jag gjorde var att skicka hälsningar via vänner som stod honom närmre. Men inte ens det har jag gjort på länge. Den bittra sanningen är att jag har haft så fullt upp med mitt eget liv så att hans kamp har förpassats till bakhuvudet tillsammans med andra obehagligheter jag inte vill tänka på. Och hela denna hösten när jag har svettats, gråtit och glatt mig åt förändringarna i min eget vardag, så har han legat och kämpat för sitt liv. Och förlorat.
Jag antar att det bara är normalt, att människan reagerar såhär. Man kan inte hålla kvar i ångesten när man inte absolut måste. När den inte har drabbat en själv. Så jag borde kanske inte ha dåligt samvete. Men jag önskar verkligen av hela mitt väsen att jag hade skrivit den där hälsningen för några dagar sen...
Om du ändå, på något sätt jag inte förmår förstå, kan uppfatta det här, så vill jag säga dig att jag är så ledsen för att du var tvungen att dö. Men så glad att jag hann lära känna dig. Världen är en nyans gråare utan dig och mina tankar går ut till din familj som har förlorat en juvel. Vila i frid.
Till minne av Liam Westerberg
1978.08.28 – 2010.01.01
Foto lånat av Liams Facebook
Jag ser hur hans Facebook fylls med vänners sista hälsningar. Folk vill visa att de bryr sig, även om han själv inte kan läsa inläggen. Jag skriver själv ett, nog mest för hans familjs skull så att de ska se att deras son var uppskattad. Men jag kan inte låta bli att tänka; varför skriver vi alla nu? Hade det inte varit bättre att lämna kommentarer om vad vi mest uppskattade av hans personlighet för några dagar sen? Då han hade kunnat läsa det?
Själv kan jag bara ursäkta mig med att jag inte ville störa. Att han hade bett om att inte bli störd i sin kamp. Allt jag gjorde var att skicka hälsningar via vänner som stod honom närmre. Men inte ens det har jag gjort på länge. Den bittra sanningen är att jag har haft så fullt upp med mitt eget liv så att hans kamp har förpassats till bakhuvudet tillsammans med andra obehagligheter jag inte vill tänka på. Och hela denna hösten när jag har svettats, gråtit och glatt mig åt förändringarna i min eget vardag, så har han legat och kämpat för sitt liv. Och förlorat.
Jag antar att det bara är normalt, att människan reagerar såhär. Man kan inte hålla kvar i ångesten när man inte absolut måste. När den inte har drabbat en själv. Så jag borde kanske inte ha dåligt samvete. Men jag önskar verkligen av hela mitt väsen att jag hade skrivit den där hälsningen för några dagar sen...
Om du ändå, på något sätt jag inte förmår förstå, kan uppfatta det här, så vill jag säga dig att jag är så ledsen för att du var tvungen att dö. Men så glad att jag hann lära känna dig. Världen är en nyans gråare utan dig och mina tankar går ut till din familj som har förlorat en juvel. Vila i frid.
Till minne av Liam Westerberg
1978.08.28 – 2010.01.01
Foto lånat av Liams FacebookNyårsafton
Det var lite tråkigt inför nyår för jag skulle få fint besök i form av Henke (Hallsberg) och hans tjej. Men han ringde dagen innan avresan och berättade att han inte kunde komma. Han låg på sjukhus då hans nyopererade diskbråck hade gått åt helvete igen. Stackarn...
Så jag tog mig själv hem till Annika och Ulrika där de hade pyntat hela lägenheten hur fin som helst. Vi var kanske 10 pers som var bjudna på knytkalas. I vanlig ordning fanns det mat till ett helt kompani och sprit till ett regemente. Det måste ha blivit massor över.
Vi åt våra 12 vindruvor på de 12 klockslagen som man ska göra här nere (vilket är JÄKLIGT svårt - försök själv stoppa i dig 12 stora vindruvor på 12 sekunder), skålade i cava och åt massa god mat. Det var i huvusak Ulrikas kille Carlos och hans kompisar som hade kommit, skittrevliga hela bunten. Någon hade tagit med sig en rysk kvinna som inte ville äte utan bara dricka - så hon blev snorfull och visade trosorna...
Efter tolvslaget gick jag hem till några kollegor som hade fest och bor precis bredvid. Där var också full rulle, även om folk började se lite trötta ut. En kollega, Phil, kom precis tillbaka till festen efter att ha följt två tjejkompisar hem där de hade blivit överfallna, nedslagna och rånade på öppen välbefolkad gata. Trevligt... De hade alla klarat sig utan allvarliga skador, men flickorna hade blivit av med sina handväskor. Phil verkade dock på glatt humör ändå, jag gissar att det var cavan som talade. Han var nog ganska skärrad innerst inne. Jäkligt läskigt sånt där, man måste verkligen alltid vara på sin vakt.
Hur som helst så blev till slut utslängda ur festen då lägenhetsinnehavarna ville sova. Då gick jag och en kompis som hade följt med tillbaka till Annika och Ulrika, men där höll det också på att ta slut. Så jag letade reda på en taxi och var hemma vid 6 på morgonen.
Händelserik nyårsafton!
Så fint flickorna hade dukat.
Annika visar all den goda maten
Finns det hjärterum finns det stjärterum!
Alla redo med sina vindruvor
I Spanien tittar man på TV för hjälp med nedräkningen
Svårt att få plats med alla vindruvor i munnen
På nästa fest hemma hos franska Marie
Italienska ligan med min kollega Claudia som gömmer sig
Nyrånad Phil...
Så jag tog mig själv hem till Annika och Ulrika där de hade pyntat hela lägenheten hur fin som helst. Vi var kanske 10 pers som var bjudna på knytkalas. I vanlig ordning fanns det mat till ett helt kompani och sprit till ett regemente. Det måste ha blivit massor över.
Vi åt våra 12 vindruvor på de 12 klockslagen som man ska göra här nere (vilket är JÄKLIGT svårt - försök själv stoppa i dig 12 stora vindruvor på 12 sekunder), skålade i cava och åt massa god mat. Det var i huvusak Ulrikas kille Carlos och hans kompisar som hade kommit, skittrevliga hela bunten. Någon hade tagit med sig en rysk kvinna som inte ville äte utan bara dricka - så hon blev snorfull och visade trosorna...
Efter tolvslaget gick jag hem till några kollegor som hade fest och bor precis bredvid. Där var också full rulle, även om folk började se lite trötta ut. En kollega, Phil, kom precis tillbaka till festen efter att ha följt två tjejkompisar hem där de hade blivit överfallna, nedslagna och rånade på öppen välbefolkad gata. Trevligt... De hade alla klarat sig utan allvarliga skador, men flickorna hade blivit av med sina handväskor. Phil verkade dock på glatt humör ändå, jag gissar att det var cavan som talade. Han var nog ganska skärrad innerst inne. Jäkligt läskigt sånt där, man måste verkligen alltid vara på sin vakt.
Hur som helst så blev till slut utslängda ur festen då lägenhetsinnehavarna ville sova. Då gick jag och en kompis som hade följt med tillbaka till Annika och Ulrika, men där höll det också på att ta slut. Så jag letade reda på en taxi och var hemma vid 6 på morgonen.
Händelserik nyårsafton!
Så fint flickorna hade dukat.
Annika visar all den goda maten
Finns det hjärterum finns det stjärterum!
Alla redo med sina vindruvor
I Spanien tittar man på TV för hjälp med nedräkningen
Svårt att få plats med alla vindruvor i munnen
På nästa fest hemma hos franska Marie
Italienska ligan med min kollega Claudia som gömmer sig
Nyrånad Phil...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)