Varmt!

Det är 19,8 grader i Barcelona och solen skiner. Folk har solglasögon och jackorna slängda nonchalant över axeln. Vilken kontrast mot hemma. I love it!

Så här ser det på lunchrasten. Inte dumt va?!

Då var bilen sönder. Igen.

Då jag inte hade kört bilen på hela semester tänkte jag ta bilen till jobbet ett par dagar. Det är ändå så lite trafik nu i mellandagarna. Sagt och gjort, jag går till garaget, plockar ut bilen, på med radion, solen skiner härligt morgonsken, jag älskar verkligen att köra, åker ett par gator medan jag titttar på alla morgonpigga och så plötsligt... putt putt putt host alla lampor lyser... död.

Va faaaaaan?!

Den var ju sönder bara för 3 veckor sen! Den här gången var jag helt med på noterna och plockade upp garantiboken och ringde KIA Sweden Assistans. De skulle skicka en bärgningsbil så jag köpte en dagstidning och satte mig och åt frukost på ett kafé. Det tog väl ungefär 2,5 timme för bärgningsbilen att dyka upp, vilket var lika lång tid som det tog för mig att tyda hela dagstidningen pärm till pärm.

Tillbaks till samma verkstadsgubbe som bara suckade, men skulle höra av sig när han hittat felet. Antar att jag får vänta till efter nyårshelgen... Suck... Hoppas han lagar den på riktigt den här gången och inte bara fejkar, vilket är vad han verkar ha gjort hittills.


PS. Sen en lustig sak, killen som körde bärgningsbilen skjutsade mig till jobbet. Han var väldigt frågande till vad jag gjorde i Spanien. Jag berättade att jag hade fått ett jobb, kört ner från Sverige, skaffat mig en lägenhet, etc. Hans ögonbryn åkte högre och högre upp för varje mening. Till slut frågar han lite försynt;
"Men vad tycker din man om det här?"
"Jag är inte gift", säger jag varpå killen utbrister:
"Nej jag tänkte väl det! En make skulle ju aldrig gått med på det du håller på med!"

Ehh... Jag bara nickade lite och tänkte för mitt stilla sinne att neandertalare finns det minsann överallt. Killen fortsatte rabbla om mina livsval, han var tydligt förvånad. Enligt honom var ju Spanien ett skitland som ingen ville bo i frivilligt, han själv sket minsann fullständigt i ärlighet och uppförande för de gjorde alla andra. Lika bra att skita i andra innan de sket i dig. Och han antog att jag fick jävligt bra betalt för mitt jobb för annars skulle jag ju stannat hemma.
"Men men, har man så där jävla mycket pengar antar jag att man kan göra vad som helst", säger han med en axelryckning.
Charmknutte...

Hur om helst släpper han mig och kör vidare med bilen mot verkstaden. En halvtimme senare får jag ett sms från okänt nummer där det står: "Bilen är på verkstaden nu, om du vill ta en kopp kaffe?"

Behöver jag säga att jag inte svarade...

Charmknutten in action

Min stackars baby åker bärgningsbil igen...

Kallt!

Tillbaka i Barcelona efter julen fick jag en otrevlig överraskning. Lägenheten var iskall, vilket inte är så konstigt eftersom jag hade stängt av gasen för att kunna spara medan jag var borta. Det som var otrevligt var när den inte kom igång igen utan bara blinkade "error". Utan gas har jag ingen värme i elementen eller varmvatten i kranarna. Mindre kul en söndagkväll i mellandagarna.

Som tur är så hände ju exakt samma sak för en månad sen så den här gången blev jag inte ställd utan visste precis vad jag skulle göra. Jag ringde gasbolaget och bad dem skicka en tekniker, de har 3-timmarsgaranti trots att det är helg. Räkningen får fan gå till mäklarfirman som hela tiden påstår att det är en ny gaspanna med garanti trots att har gått sönder 2 gånger på 1 månad.

Teknikern ringde faktiskt efter en stund och guidade mig hur man skulle öka trycket i gaspannan, det var tydligen det som var fel (precis som förra gången). Så nu vet jag hur man gör om det händer igen, även om det är lite läskigt att pilla med tryck och gas.

Jul i Åkarp

Julen var, som alltid, helt underbar och full av familj, värme och traditioner. Hela familjen gick och såg Avatar i 3D helgen innan jul, en film som jag nog faktiskt måste rekommendera. Trots att jag tyckte storyn var lite väl mycket Jim Cameron och Hollywood, så är den sevärd. De goda är uppenbart goda och de onda alldeles uppenbart onda, så ingen ska missa vem man ska heja på. Inga mänskliga nyanser här inte. Men ändå, filmen var ett mästerverk och jag hade rysningar längs hela ryggraden. Tro fan det tog Cameron 10 år att producera den - jag har alldeles sett något liknande.

I övrigt så flöt julen på som vanligt med lugn och ro samt kaos och stress. Som det brukar vara. Julmaten var godare än alla tidigare år, så det kommer bli svårt för mamma att slå det. Farfar var lite tröttare än vanligt och Peter jobbade hela tiden. Den bästa julklappen fick Peter, som fick en flygbiljett till Barcelona av våra föräldrar. Ska bli så kul att få ha honom här!

Jag hälsade på Frida en kväll för att ta ett glas rödvin. Precis som förra året blev klockan nog närmre 5 innan jag kom hem. Vad är det som händer när Frida och jag dricker rödvin i våra föräldrars kök? Tiden bara försvinner...

En sak som inte tillhörde vanligheterna var när det ringde på dörren vid elvatiden på julaftonskvällen. Då vi är en släkt utan småbarn så brukar liksom inte tomten komma på besök. Vi skulle nog alla bli minst sagt paffa om det hände. Så döm vår förvåning när Malin och Tove står på vår trappa sjungande julsånger - utklädda till julklappar!! Det var det bästa jag någonsin dett! När man öppnade paketen fram på magen på dem så gömde där sig nubbeglas och nubbeflaskor, glögg och vin. Så vi fick oss alla en hutt och sjöng lite sånger med flickorna, innan de gav sig tillbaka ut i natten för att sprida lite glädje!

Fantastiskt gjort, vilken idé! Jag tar av mig hatten (tomtemössan) för er!

Björn öppnar Toves paket och farfar öppnar Malins

Malin hade snapsar och Tove hade glögg och vin i sina paket

Snapsvisor och skål


Ser ni det lilla ljusblåa runda hålet på Toves rygg? Det var skräpinkastet!

Åkarpsbrudarna samlas

Kors i taket, himlen har fallit, helvetet frös över, nålen i höstacken är hittad och räven raskade över isen - för första gången på kanske 10 år lyckades vi samla alla Åkarpstjejerna på en och samma kväll! Ett mirakel! Passande så här i juletider...

Malin, Tove, Johanna, Anna D, Anna J, Sandra, Lisa och jag var bjudna på middag hemma hos Malena i hennes nya fina lägenhet i Lund. Hon hade lagat sagolik god mat och jag hade med mig vin. Tänkte att två boxar skulle räcka eftersom det var en arbetskväll men icke... Skrattade så jag hade ont i magen, tittade på foton, "kommer du ihåg...", "vad hände med honom...", etc. Malenas toyboy Gustav kom hem lagom för att höra alla gamla bajshistorier. Vet inte om han fattade särskilt mycket tycke för oss som grupp - och jag kan väl knappt klandra honom - men han var i alla fall hur trevlig som helst och inte alls så toyboyig som våra fördomsfyllda sinnen kunde ha tänkats tro =)

Då vinet var gott, sällskapet underbart och natten bara barn - så kunde man ju räkna ut med lilltån vad som skulle hända; utgång. För de som inte skulle arbeta dagen efter, hade barn som väntade eller redan var hemma med sin snygga man - så fanns det bara ett alternativ. Vi skulle ut. Jag protesterade å det vildaste, "det är ju en dag imorgon också", säger mitt mogna jag. Men av någon konstig anledning som jag aldrig riktigt fattade så tryckte jag på Malmö istället för Åkarp när jag skulle köpa pågatågsbiljett. Så då kunde jag inte låta den förgås utan hängde med Malin och Anna D in till Malmö, där vi hamnade på Crown tillsammans med övriga tisdagsfyllekajor från region Skåne. Dansade tills det stängde i våra snö- och gummistövlar. Flirtade, dissade, drinkade, dansade - hade så kul som en kväll bara kan bli när den är helt oplanerad!

Så tack flickor för en fantastisk kväll och speciellt till Malle som anordnade alltihop! Jag är så ofantligt glad att vi fortfarande har så bra och avspänd kontakt. Jag ser fram emot många fler roliga reunions under alla år som kommer!

Snö i Skåne!

Sitter i soffan hemma hos mamma och pappa. Filt över benen, Nina Simone i högtalarna, kaffedoft i luften. Säg vad ni vill Göteborgare, Mexikaner, Katalaner, Italienare - kaffet smakar ändå allra bäst i Skåne! Det är alldeles vitt ute. Tjock med snö, -5 grader och vindstilla. Pappa jobbar, mamma stökar i köket, Peter är ute och julhandlar, farfar ligger och vilar. Kan det bli mer harmoniskt än så här?

Vad gör familjen Forseth när det är vitt ute för första gången på ett antal år? Jo, vi går ut och leker i snön! Eller snarare, fotar i snön. Hela familjen pulsar ut i trädgården, sjunker ner till knäna. Pappa riggar stativet, sätter på självutlösaren, springer allt vad han har för att hinna fram till sin familj innan kortet tas. Eftersom han springer i en halvbåge för att inte förstöra den orörda snön på kortet så tar det 5 omtagningar innan han hinner fram utan att se ut som Linus på Linjen. Vi skrattar så vi nästan gråter.

Det kliar i fingarna på mig att starta snöbollskrig. Peter är ett så lockande mål, shit vad kul det skulle vara att sätta en rätt i bakhuvudet. Men eftersom Peter är både längre, större och starkare än jag så stoppar rent självbevarelsedrift mig. Det blir några halvmesiga kast åt hans håll medan jag fnittrar hysteriskt, som för att visa honom att jag är busig men att jag inte vågar på riktigt. Han inser att jag inte är någon värdig konkurrent utan skrattar bara åt mig. Kanske lika bra, jag har inte blivit mulad på säkert 15 år och är ganska nöjd med den sviten.

Jag älskar en vit vinter och jag älskar min familj!

Det var snö i Skåne!

Hur vackert som helst.

Dammen var djupt begravd...

...och Peter hade lite svårt att ta sig till jobbet.

Titta noga så ser ni pappa komma inspringande från höger.

Och så här fint blev julkortet som skickades ut!

Allt är relativt

Sista veckan innan jag åker hem för julen. En miljon saker att göra, så lite tid. Måste handla julklappar, måste göra i ordning alla kampanjer på jobbet så de rullar löpande medan jag är borta. Borde VERKLIGEN fixa lägenheten så jag kan hyra ut rummet ASAP. Men trots allt... känner mig inte stressad. Det är snart jul! Jag är ledig!

Visst är det konstigt. I vanliga fall får jag lite ångest när jag inte hinner med allt. Man känner sig stressad, vill stanna tiden. Men inte nu. Bara vetskapen om att det snart är jul gör att jag fixar allt med en klackspark.

Helgen gick till alla måsten. Köpte julklappar, gjorde ärenden, svarade på mail, städade, packade upp de sista lådorna, hängde upp kläder. Kände mig makalöst duktig. På måndagen var det julmiddag med jobbet. På tisdag var jag bakis men lyckades ändå ta mig från jobbet innan 19 för att handla de sista julklapparna.

Onsdagen var som en kapplöpning på jobbet. Arbetade så att svetten lackade. Fingrarna flög över tangentbordet. Bytte fönster på skärmen i sådan rasande takt att programmen hängde sig gång på gång. Var kvar till 21. Samma på torsdagen. Var så sjukt nöjd med mig själv. När jag kom hem vid 22 på torsdagen kände jag verkligen att jag kunde slappna av. Hade visserligen inte börjat tänka på att packa och lägenheten var en katastrof. Men jag skulle hinna. Hade normal arbetsbörda framför mig på fredagen och planet gick inte förrän kl 10 på lördagen.

Sen att systemet krashade på jobbet på fredagen hjälpte ju inte, men det gjorde inte så mycket. Även om jag skulle behöva vara uppe hela natten så kunde jag ju sova på planet. Dessutom serverades det champagne hela dagen på jobbet. Ett glas kl 11 med designerna, två glas kl 14 med skandinaviska teamet, 4 glas med mitt eget team kl 19. Inte dumt alls faktiskt att bo i ett land där cavan är lika vanlig som bubbelvattnet är hemma.

Kom hem vid 22 på fredagen. Lite berusad... Packade, slängde sopor, gjorde i ordning. Kom i säng vid 2, upp vid 7, till flygplatsen, fullt kaos med alla julresenärer, hann precis på planet, sov som en stock, lyckades landa trots snökaos i Köpenhamn - hemma!!!

Och inte en enda gång under denna hysteriska vecka kände jag mig stressad. Uppe i varv, javisst. Men jag gjorde allt med ett leende och med en övertygelse om att det ordnar sig. Visst är det konstigt hur olika man reagerar på stress beroende på vad man har framför sig. När du vet att du kan sova hela nästa vecka och att någon annan sköter markservicen - då blir man effektiv och snabb istället för att snurra runt sin egen axel och ligga sömnlös. Allt är relativt.

Jullunch med jobbet med Secret Santa

Min chef med sina nya lössnaglar som hon fått av mig utan att veta om det.

Härliga kollegor!

Jag måste bara slå ett slag för mina nya kollegor. De är verkligen hur roliga som helst, speciellt utanför jobbet. När vi är mitt upp i arbetet kan de vara lite... hur ska jag säga... fokuserade. Det är stor skillnad från Baldursson när skillnaden mellan arbetsbeteende och privatbeteende var hårfin. Den enda skillnaden var egentligen att vi var tvungna att arbeta mellan varven. Men vi var oss själva till 100 % - på gott och ont. Hur barnsliga och oprofessionella vi än må ha verkat på dagarna, så hade vi alltid vansinnigt kul. Som en stor fritidsgård full med folk i samma ålder och/eller med samma humor. Vi fick alltid jobbet gjort, oftast riktigt j*vla bra också. Men vi kompromissade liksom aldrig med våra personligheter. Acceptera mig som jag eller låt mig vara. Eller nåt.

Nu kan jag inte vara mitt mest barnsliga själv på jobbet längre. På jobbet arbetar man. Hårt. Länge.

Vi har inga raster eller något fikarum. Ingen hindrar dig från att gå och ta kaffe, inte heller att stå och snacka över espressomaskinen - men vi pratar max 2 min, kanske 1 gång varannan vecka. Annars tar man sitt kaffe vid sitt skrivbord. Och sin juice, läsk, vatten och lunch. Under de senaste 4 veckorna har jag kanske tagit lunchpaus 3 gånger. Oftast springer du ner och hämtar en baguette som du äter vi skrivbordet. Det finns helt enkelt inte tid. Jag går hemifrån vid 8:30 varje dag (eller kanske 9... hrmm..) för att komma hem framåt 21. Inte fan vill jag sitta til 22 bara för att kunna ha lunchrast.

Men nu kom jag av ämnet. För när jag går ut med mina nya kollegor, vilket vi gör minst en gång i veckan, då jäklar lever de upp. Som i måndags på vår improviserade julmiddag. Champagnen (billig cava) flödade, maten var strålande, skrattet gick högt. Själv kom jag hem vid 2, full som en kastrull. Skulle upp 7-8 som vanligt, men det var bara att acceptera. Jag hade så jäkla kul! Hade på fullt allvar ont i käkarna på natten av allt skrattande. Vi var bara tre sista överlevande hjältar (idioter?) som var kvar sist. Och jag lovar att jag inte ville gå, ville att natten skulle fortsätta alltid. Börjar nog så smått inse att jag lever i en sjuhelvetes stad med en enorm puls och med alla världens sköna människor samlade.

Livet kunde vara värre!

Julmiddag!

Lite gymnastik på maten.

Hade träningsvärk i käkarna dagen efter...

Nedräkning

Bara 6 dagar kvar tills jag åker hem.

*längtar*

Magknip

Sitter i soffan i min tysta lägenhet med ångestladdat dåligt samvete för att jag inte städar, diskar, tvättar, stryker och gör lägenhetheten i ordning för en roommate. Men jag har faktiskt magknip! Min mage har vart upp och ner ända sen jag kom till Spanien. Den har gått från att göra mig sjuk till att bara vara lite bråkig - det verkar som att den har blivit överkänslig och reagerar mycket starkare på småsaker än vad den gjorde innan.

Nu är det ju inte så konstigt att magen reagerar på Spanien, maten här är ju katastrofalt onyttig. Saker som har varit bannlysta de senaste 5-10 åren hemma, har jag här ätit dagligen. Vitt bröd, ost, vit pasta, bakelser, söta efterrätter och miljoner av friterade produkter. Medelhavsmat ska ju enligt alla dietister vara nyttigt för både kropp och själ, med all fisk (omega 3/6), vegetabilisk olja, nyttiga fetter (avocado, nötter) samt grönskaker, baljväxter och frukter i överflöd. Jo just det...

Det verkar inte som att Barcelona anno 2009 har anammat denna trend, eller så har de kanske tröttnat på den. Om jag säger "nyfångad grillad fisk med sparris, kronärtskocka och avocadosallad med olivolja" så kanske en katalan skulle säga "men GUUUD vad passé, det är ju sånt som min gammelmormor brukade göra". Möjligtvis är friterade skaldjur (chipirones) med stekt potatis indränkt i majonäs (patatas bravas) tillsammans med oljedrypande grillade små gröna paprikor (pimientos al padrón) och majonäsbaserad tonfisk-"sallad " (ensaladilla rusa) maten som "alla vet" är det man bör äta. Precis som vi svenskar "vet" att man inte ska äta snabba kolhydrater eller flytande margarin.

Hur som helst. Det är inte lätt för en mage som min, som har ätit vitt bröd varje dag sen den kom hit. Som har vant sig vid att allt är antingen friterat, oljeindränkt eller täckt med ost. Som har insett att den jobbar i ett team av 15 kvinnor med sötsug vilket innebär att det varje dag vankas godis och kakor. Som arbetar på en arbetsplats där läsk, sockrad juice och sportdryck erbjuds frikostigt (jo det finns vatten men hur kul är det i längden...) samt där fredagsfrukosten som företaget bjuder på består av chockladcroissanter och vitt bröd med ost/skinka. Som inte kan få tag på rågbröd eller fullkornspasta om så livet hängde på det.

Jag hade kunnat hålla på hur länge som helst men ni förstår vad jag menar. För någon som inte lagat mycket egen mat så blir det knivigt att hitta nyttiga alternativ. Så det är kanske inte så konstigt att min mage protesterar hela tiden.

Så vad gör jag då? Igår var det fredagkväll och jag var tröttare än mänskligt möjligt efter utgång på torsdagen med jobbet. Så jag bestämde mig för att köra fredagsmys för mig själv och gå och lägga mig tidigt. Hela dagen fantiserade jag om den där pastasalladen jag skulle göra när jag kom hem, med machesallad, spenat, bacon, kidneybönor, majs, tomat och getost. Till det ett glas rödvin och sen i säng - perfekt!

Sagt och gjort, jag tvingar mig att gå i vettig tid från jobbet så att jag var hemma vid halv åtta. Tillagar en sagolik pastasallad, sparar inte in på några godsaker. Inser att den är lite stor för en person, men struntar i det. Reflekterar inte riktigt över att jag inte ens är hungrig, jag ska ju ha fredagsmys. Så jag sätter igång och äter. Ju längre ner jag kommer i min skål desto mättare blir jag, tills jag faktiskt börjar svettas. Men detta är inget jag inser förrän efteråt. Just i min mathysteri, är jag lyckligt ovetande om hur dåligt jag börjar må. Jag ser att all getost ligger i botten - åh den måste jag ju äta, den är ju godast! Bredvid den har kidneybönorna samlats - åh de måste jag ju äta, det har ju tagit mig så lång tid att hitta en affär som säljer dem! Och så vidare, och så vidare.

Inte förrän skålen är tom och jag lägger ner gaffeln slår det mig med kraften av ett ånglok att jag mår riktigt dåligt. Jag var ju inte ens hungrig och nu har jag åtit för två. Med någon typ av snedvriden logik om att all mat måste ätas upp har jag tryckt i mig för mycket. Kan det vara mammas röst från barndomen om att jag ska tänka på barnen i Afrika som gör att jag måste äta upp allt jag har framför mig? Men hur hjälper det barnen i Afrika att jag äter så jag kräks? För kräktes, det gjorde jag. Hoppsan hejsan. Vaknade mitt i natten och fick rusa på toan. Tänker bespara er detaljerna, men trevligt - det var det inte!

Min stackars mage. När inte det här landet förgiftar den med allt den inte är van vid och som den inte kan smälta - ja då trycker dess ägarinna i den så mycket av det s.k. nyttiga - att den måste kräkas...

Jinxad vecka?

Okej nu börjar det bli läskigt. Saker som har gått sönder den senaste veckan:

• SIM-kortet till den svenska mobilen
• VISA-kortet har blivit avmagnetiserat.
• TICKET-kortet (motsvarighet till rikskuponger) har blivit avmagnetiserat.
• Bilen dog.
• Toalettstolen spolar inte (som tur är har jag två toaletter hemma)
• Jacuzzin går inte att stänga av när man väl satt på den (total panik när detta hände tills jag kom på att jag kunde stänga av strömmen till badrummet i proppskåpet)
• Datorn beter sig helskumt och sätter på sig själv mitt i natten.

Och detta var bara en vecka. Vad kommer att hända nästa vecka?

Mitt lilla sittbadkar med jacuzzistrålar. Inte så glammigt som det låter med jacuzzi, när badkaret är så litet att det mer påminner om att sitta i en soppkittel.

KIAns första besök hos farbror verkstad

Min lilla älskling var inte så trasig när allt kom omkring. Eller, vad vet jag, jag förstod inte vad som hade hänt. Men det tog bara en dag att laga. Enligt verkstadsgubben var det ”un corte de circuito en la bomba del combustible”. Ehh? En kortslutning förstår jag. Och combustible är ju bränsle. Bomba vet jag inte riktigt, mer än att det inte handlar om bomber. En behållare kanske? En kortslutning i bensintanken? Det låter ju farligt. Verkstadsgubben ville veta om jag hade kört tanken nästan i botten innan jag tankade eller om jag hade använt en mobilladdare i cigarettuttaget eller liknande. Men inget sådant kändes bekant, så vi bestämde oss för att det var ett fabriksfel.

Hur som helst så ringde farbror verkstad när bilen var klar. Då passade han också på att säga att han skulle ha betalt. Jag blev lite ställd, det skulle ju gå på garantin? Och han, som auktoriserad KIA-verkstad, kan inte han göra upp med KIA? Jag frågade, men då fick jag nåt brummande om att han minsann inte brydde sig om vad jag hade för deal med mitt försäkringsbolag, så länge han fick sina pengar. Det där var väl mitt problem. Men det var ju ändå inte mer än 50-60€ så det var ju inget att bråka om. Eller något sånt.

Först tänkte jag att jag fick väl betala och så skicka kvittot till KIA. Men ju mer jag funderade på det desto mer misstänksam blev jag, så till slut ringde jag till KIA Motors Sweden och blev kopplad till servicechefen. Och så ARG han blev. ”Det där jäkla landet! Vi har aldrig någonsin problem med detta i något annat land förutom i Spanien! Men där ringer kunder en gång i månaden och undrar varför de ska betala. Hur svårt kan det vara!!” Jag var tydligen inte den första som hade råkat ut för detta...

Hur som helst så sa han till mig att inte under några som helst omständigheter betala, utan att hälsa verkstadsgubben att han skulle ringa den spanska servicechefen om han inte visste hur han skulle gå tillväga. Och att hota med repressalier om han inte gav med sig. Hota? Jag? En surmulen verkstadsgubbe? På spanska? Okej att jag inte är rädd av mig men det här kunde ju gå hur som helst.

Sagt och gjort, jag åkte till verkstaden och träffade gubben. När han ville ha sina pengar hälsade jag allt som jag skulle hälsa och förklarade att det inte var förhandlingsbart. Han suckade, stönade, svor och sa saker som jag inte förstod – sen ringde han någon och gick igenom alla bilens uppgifter med personen i fråga över telefon. ”Jo ja ja, jag ser ju här på datorn att den har garanti till 2014 men den är såld i Sverige och bla bla” Han klagade lite över sitt öde, men verkade inte få medhåll från personen i andra änden. Sen lade han på och erkände att jag inte behövde betala!

Visserligen var farbror verkstad inte helt nöjd med situationen utan började spela martyr och beklagade sig över allt pappersarbete och all administration som de tvingade honom att göra. ”De har inte ens ringt mig i det här ärendet! Ska jag behöva jaga dem?! Jag har minsann bättre saker för mig”
”Ehh, KIA España visste nog inte att jag skulle dyka upp här med en trasig KIA. Hur skulle de kunna ringa och förbereda dig?”, ville jag säga men höll tand för tunga.

Då försökte han sig på något om att min garanti inte var ordentligt registrerad och det var därför som han egentligen borde kräva pengar. Någon lång harang om att de inte hade bekräftat registreringen av garantin när de sålde bilen. Men när jag omedelbart kontrade med att jag genast skulle ringa bilhandlaren och reda ut det, då ångrade han sig och ville att jag skulle glömma vad han hade sagt. Jag hängde inte alls med i svängarna, men jag är inte dummare än att jag insåg att han försökte få ut mer pengar. Vad glad jag är att jag tog mig tid att ringa KIA och kolla upp allt, så att jag inte blev blåst.

Och förresen, en stor eloge till KIA som bärgade bilen på ett par timmar i ett annat land på en helgdag, lagade den på en dag och att allt detta inte kostar mig en krona!

Jag är INTE bra att ha med i nödlägen, tydligen.

Alla vet ju hur mycket problem jag hade med Skrållan, hur hon gick sönder, fick punka, fläktremmen, bromsarna, etc etc. Allt detta var ju en stor anledning till att jag köpte KIAn som var helt ny och kom med garanti och allting. Jag var visserligen lite orolig för hur det skulle gå att köra henne genom hela Europa, med tanke på hur liten och klen hon är, stadsbil och allt. Men det gick jättebra, hon klagade inte en enda gång.

Sen jag kom till Barcelona har jag inte använt bilen så mycket som jag gjorde hemma. Har inte riktigt funnits någon anledning att ta bilen till jobbet så jag har bara använt den på helgerna till ärenden och utflykter. Men i tisdags tänkte jag ta mig en åktur. Det var röd dag i Spanien och jag kände för att komma ut lite. Så på eftermiddagen bestämde jag mig för att åka lite på måfå, se om jag kunde hitta till jobbet utan GPS och avsluta med att åka till ett köpcenter för att julhandla. Allting var frid och fröjd, jag körde vilse gång på gång, hamnade i Badalona (förort), lyckades vända, hittade jobbet efter 7 rundor i stadsdelen - för att till sist åka till köpcentret Diagonal Mar. Och väl där, nere i parkeringshuset, så började KIAn att hosta så konstigt. Några oregelbundna darrningar, lite konstiga ryckningar - och så dog hon.

Jag blev sådär nollställd och orörlig som man bara kan bli när man är i en helt oförberedd och okänd situation. Jag är ensam. Jag är i ett främmande land. Jag står på tvären på "gatan" i parkeringshuset och blockerar de andra bilarna. Jag kan inget om bilar.

Jag försökte starta och starta men inget hände. Det fanns bensin och batteri, men den ville inte starta. Så vad gör jag? Först ser jag en P-husgubbe (en sån där som patrullerar omkring med reflexväst). Så jag hugger tag i honom och säger att min bil är död. "Jaha, säger han, då får du väl ringa någon. Ring ditt försäkringsbolag." Men jag kan inte numret tänker jag panikslaget (min mobil är av den gamla modellen där man bara kan ringa, inte surfa). Och jag hade ingen täckning nere i garaget. Varav P-gubben påbörjar en lång diskussion om att jag borde ha täckning för det har minsann han på sin mobil och att det är installerat i garaget, bla bla bla. Vid det här laget kommer det fram en annan bilförare och undrar om jag inte ska putta min bil åt sidan. Va? Jo? Eller? Vart då? - jag var inte mitt allra mest närvarande jag.

Men tack vare några andra förare så fick vi puttat min bil ur vägen. Så det var ett steg. Sen skulle jag ha tag på någon som kunde hjälpa mig. P-gubben rekommenderade mig att jag skulle prata med köpcentrets kundtjänst. JA! tänkte jag, vilken bra idé. Så jag ger mig upp från våning P-3 till P-1 för att hitta kundtjänst. På vägen hittar jag en säkerhetsvakt och frågar honom hur man tar sig till kundtjänst. Han förklarar vägen och följer mig en bit, samtidigt som han frågar vad som har hänt. Jag förklarar att bilen är död och att han tittar lite konstigt på mig. "Men ska du inte ringa ditt försäkringsbolag?" undrar han. "Jo, men jag har ingen täckning och jag kan inte numret och..." Plötsligt undrar jag vad fan jag ska på kundtjänst att göra.

Så jag ändrar riktning och åker upp till gatuplan. där mobilen fungerar och jag ringer pappa. Han går in på Trygg&Hansas hemsida och skriver i mitt spanska mobilnummer i den där rutan där det står "Vill du att vår kundtjänst ska ringa upp dig?". Vi lägger på och jag börjar vänta. Ingenting händer på en halvtimme och jag börjar fundera på om jag inte gjort ett misstag. Ska jag inte ringa KIA? Det är ju dem som har garantin, inte Trygg&Hansa. Och står det inte något i manualen om vart man ska vända sig om något händer? Men nu kan jag inte gå tillbaka ner i garaget för att hämta manualen för där har jag ingen täckning och tänk om Trygg&Hansa ringer?

Jag ringer pappa igen och den här gången får han fram ett nummer man ska ringa om något händer och man är i utlandet. "Det står SOS International" säger han. Men va fan.. Det numret har jag ju sparat i min mobil. Det visste jag ju, jag har ju ringt det numret flera gånger förut när jag har varit utomlands och något har hänt. Tröga hjärna...

Så istället ringer jag SOS International och förklarar vad som hänt. Jodå, de kan hjälpa mig. Men det kostar självrisk samt eventuella extrakostnader eftersom jag bara har halvförsäkring på bilen. Jag frågar då kvinnan i andra änden om jag inte ska ringa KIA iställlet. Eftersom jag har nybilsgaranting där. "Har du nybilsgaranti?" säger kvinnan förvånat. "Ja men då ska du ju självklart ringa dem, så slipper du självrisken." Döh...

Åter igen ner i garaget. Får fram manualen. "Vid behov av assistans utomlands ring detta nr XXX så kommer KIA assistans och hjälper dig med kostnadsfri bärgning och reparation" står det så tydligt så. Suck.

Ringer KIA assistans och får hjälp av en mycket trevlig tjej. Hon berättar att hon ska skicka ärendet till KIA Spain och att de kommer att ringa mig snart. Ytterligare en halvtimme går förbi. Hela denna tiden försöker jag hålla mig i närheten av en affär utan barn eller musik i högtalarna. För om de ringer när jag står mitt i värsta julshopping-kaoset så kommer jag inte höra någonting. Så jag vandrar planlöst runt varuhuset, hela tiden med siktet instället på nästa affär som ser "tyst" ut. Ungefär på samma sätt som när man leker stolleken, ni vet den där med en stol för lite och när musiken tystnar måste man sätta sig. Det enda sättet att vinna den leken är att passera stolen så sakta som möjligt för att sen skynda förbi mellanrummet mellan stolarna så fort man kan tills man återigen kan ta det lugnt framför nästa stol. Precis så hattade jag runt i varuhuset.

Efter ett par timmar och 3 rundor runt varuhuset så ringer det äntligen någon från KIA Spanien. Han har lyckats få tag på en liten bärgningsbil som kommer in i ett underjordiskt garage och som jobbar en röd dag. Efter lite beskrivningar dyker han upp. Min räddare i nöden. Min prins på en ståtlig vit springare. Eller snarare, en gammal spansk gubbe i en rostig jeep med bärgningsutrustning bakpå - men inte mindre välkommen för det. Han fick ut min bil, körde mig halvvägs hem och skulle ta bilen till en verkstad dagen därpå. Slutet gott, allting gott.

Men jag är lite ställd över min egen brist på sinnesnärvaro i en "krissituation". Köpcentrets kundtjänst? Ringa pappa? Trygg&Hansas hemsida när jag har numret i mobilen? Och allt detta trots att jag egentligen vet att KIA assistans nummer ligger i handskfacket? Inte så rolig insikt att få om sig själv...

Min älskling på äventyr

Mysteriet löst

Det är söndag och jag sitter med datorn i vardagsrummet för att äntligen ta itu med alla obesvarade mail. Min Internetfria tid har ju tyvärr också inneburit att jag inte har hunnit svara på mail från vänner, så jag ber om ursäkt för det. Men nu ska det bli av!

Samtidigt som jag sitter här så hör jag en hel drös med ljud ovanför mitt huvud. Det låter som tassandet av massor av små fötter på mitt tak. Detta ljud, som jag har hört ändå sen första dagen, är ganska påtagligt. Det hörs över hela taket, från mitt sovrum till vardagsrummet (och lägenheten är av den där spanska modellen med långsmal idiotisk planlösning).

Speciellt tidigt på morgnarna brukar jag vakna av att det springer på taket. Det är väldigt lätta ljud och väldigt oregelbundna. Visst kan jag höra att det springer från höger till vänster sida ibland, men oftast är det mer en blandning av ett trampande, svepande och hoppande ljud - mycket svårdefinierat.

Självklart tänkte jag de första dagarna att det måste vara en eller ett par små hundar i lägenheten ovanför. Tills det en dag gick upp för mig att jag bor på översta våningen! Den där dörren en trappa upp som jag trodde gick till en vindsvåning, går bara till en takterass för teveantenner och tvättlinor. Vid det här läget blev jag lite nervös, för det springer verkligen något däruppe. Och det syns ingenting på takterassen. Inga spillningar, inga spår.

Efter noggrann undersökning (dvs fråga runt) så stod det klart att det mest troliga var att jag hade råttor i väggarna.

RÅTTOR!

I VÄGGARNA!!!

Fy och usch och blä och urk! Bara att ligga att lyssna på dem ger mig stora skälvan. Som tur var, så var surtanten från mäklarfirman här i onsdags för att gå igenom inventarier och fel/skador i lägenheten. Och JUST DÅ började det springa på taket. Så jag tvingade henne att lyssna, varav hon flög upp på taket med en väldans fart för att undersöka. Inte heller hon hittade någonting, men i sann icke-serviceminded-anda så tyckte hon att jag ju kunde ringa anticimex eller någon - "om jag tyckte att det var ett problem"... Tydligen anses det inte vara en hälsofara i det här landet.

Jaha, vad gör jag? Letar efter ohyresbekämpning på spanska gula sidorna? Vad kostar det? Är det mitt ansvar? Etc etc...

MEN!!! I fredags fick jag ett mail från surtanten där hon skrev att hon hade pratat med lägenhetsägaren och passat på att fråga om de visste något. Och det blev tydligen konstanterat för flera år sedan att vi har ett duvbo under taket!!!!!!! Det finns ett smalt utrymme mellan yttertaket och mitt tak och där har duvorna byggt bo och häckar för vintern. Och det är väl antagligen för smalt för att flyga därinne, vilket är varför jag hör en blandning av fötter, svepande vingslag och hoppande.

Duvor är ju inga problem, det är till och med charmigt. Jag känner mig som en Astrid Lindgren-figur; "flickan med duvorna på taket". Men råttor i väggarna däremot, det hade varit svårare att leva med.

PUH!!!!!!!!!!!

Bild tagen från min lilla balkong och uppåt. Jag gissar att de två fyrkantiga hålen är in- och utgång för duvorna.

Bilder

Som ni märker så har jag nu börjat lägga upp bilder på bloggen. Jag har äntligen packat upp lådan där kamerasladden låg, så nu ska det bli en lite roligare blogg har jag tänkt mig.

Gå gärna tillbaka och läs gamla inlägg, för jag har uppdaterat dem också med bilder.

MEN, en sak som jag bekymrar mig lite för, det är jag ska råka publicera bilder av någon som inte vill vara med på Internet. Vissa tycker ju inte om att ha sina bilder på en icke-skyddad sida, med tanke på riskerna. Själv bryr jag mig inte så mycket, jag tror det cirkulerar så mycket där ute om mig som det är, så några till gör ingen skillnad.
Sen tror jag inte heller på den gamla sanningen om att "bilder på nätet hamnar på porrsidor med någons annans kropp" eller "bilder på nätet riskerar identitetsstöld. Jag tror helt enkelt att det finns mycket där ute nu för att risken ska vara annat än försumbar.
Kanske var det sant år 2001, då inte så många gjorde något mer avancerat på nätet än att skicka Hotmail och chatta via mIRC. Men med dagens Internet, efter Lunarstorm, Facebook, MySpace, bloggar, Twitter, Picasa/Flickr, etc etc - så tror (och hoppas) jag att det finns för mycket information där ute om oss vanliga människor för att det ska vara någon fara. Men jag respekterar ju självklart andras åsikter och vill inte stöta mig med någon.

Så jag tänker göra så här: jag lägger upp bilder på folk i min omgivning efter eget omdöme. Jag lägger ALDRIG upp något som avslöjar för mycket kropp eller där folk har blivit dåliga (förutom på mig själv då eftersom nästan alla kort på mig är dåliga... =) - Och om det är någon som inte känner sig bekväm med detta (eller med något specifikt foto) så snälla SÄG TILL! Så tar jag bort det omedelbart alternativt lägger aldrig mer upp den personen på nätet.

Okej?

Exempel på bild som jag inte tänker lägga upp (ledsen Jessan o Tjompe, men ni fixar det). Jag är full, svettig och har ingen käklinje, Thomas ser ut som en blandning mellan en galning och ett gristryne samt Jessica ser ut som om hon är mitt i en kräkning/ulkning...

I'm back!

Jag är tillbaka! Efter flera veckor utan Internet så är jag nu back online. Ber så mycket om ursäkt för att jag inte skrivit, men jag har faktiskt inte haft tid. Har jobbat varje kväll till sena timmen och inte orkat skriva blogginlägg från jobbet. Sen har jag haft maginfluensa och varit totaldäckad i fem dar...

Men nu är jag här! Vad har då hänt sen sist? -Alldeles för mycket för ett enda inlägg. Men jag har nu flyttat in ordentligt i lägenheten, det enda som är kvar nu är reparationer, sortering, inköp av saker som fattas och att hitta roommate. Okej, det var en del att göra...

Men jag HAR däremot fått indraget Internet och hemmatelefon (vill någon ha mitt nummer så är det bara att höra av sig). Har också hittat parkering i närheten, varit på IKEA och inhandlat det mest nödvändiga och hittat ett par potentiellt riktiga vänner. För tidigt för att veta än, men jag har ett par prospekt som verkar högst lovande!

Lovar att återkomma snart och ofta, men nu måste jag göra mig i ordning för lördagsmiddag och drinkar men nya vänner!

Var på IKEA med min nya vän Ingrid. Vi gick förbi kiosken där de säljer snabbmat - i Sverige säljer de ju varmkorvar för 5 kr styck.

Men i Spanien verkar de ha uppfinnit sin egen variant av friterad varmkorv. För att inte tala om att deras översättare borde få sparken...