Söndagsgråt

Tanken var att jag skulle upp i vettig tid på söndagen för att ta hand om alla saker som behövde göras inför flytten. Det gick sådär... Sliten och bakis vaknade jag med Malin i sängen iförd min sidenpyjamas från 80-talet. På något sätt hade hon, mitt i natten, hittat pyjamasen i lådorna som skulle slängas. Johanna och Tove var tvungna att åka med tåget redan på förmiddagen så de stackarna fick gå upp typ i gryningen (dvs typ kl 10...) Resten av oss låg i bakiskoma halva dagen, oförmögna att ta oss upp.

En lustig grej dock var vår gemensamma gråtfest. Aldrig någonsin förr i mitt liv har jag varit med om något liknande. Det började med att vi (Malin, Anna, Anna och jag) kollade på koreografin med bröstcancernrutinen i So You Think You Can Dance samt de efterföljande reaktionerna från domarna, koreograferna och publiken. Det var nog sjunde gången jag såg det och ändå grät jag lika mycket. Och de andra tjejena också. Sen visade Malin oss ett klipp på ett lejon som återförenas med de två män som ”uppfostrade” honom innan han släpptes i det vilda (sök på youtube ” christian the lion full length movie”) och HERREGUD SOM VI GRÄT!! Tårarna sprutade, snoret rann, vi snyftade, hulkade och kippade efter andan i kors. Fya vuxna kvinnor gråter som små barn, med genomdränkta pappersnäsdukar i handen och illrödflammiga i ansiktet!

Det var något av det skönaste och mest befriande jag gjort på länge!