Skratta eller gråta?

Jag pendlar verkligen mellan känslolägen nuförtiden. Efter att ha gått omkring i en kokong av förutsägbarhet de senaste åren, har jag nu försatt mig i en sits där jag inte har kontroll. Jag kan påverka min situation åt det ena eller andra hållet – men jag kan inte garantera resultat.

Jag kan försöka hitta äkta vänner, men jag kan inte veta när det kommer hända. Risken är jag får tillbringa lång tid med att ”fråga om jag får följa med” utan att egentligen veta om man tränger sig på eller är ett välkommet inslag. Jag kan jobba hårt på att skaffa mig ett hem, inte en bostad utan ett riktigt hem. Men jag kan inte skynda på processen av ren viljekraft. Jag kan jobba hårt och långa dagar för att bli duktig på mitt jobb, men jag kan inte skydda mig från alla situationer där jag så uppenbarligen inte förstår, hur mycket jag än försöker. Jag är inte van vid att behöva fråga vad saker betyder 20 gånger om dagen.

Det är som ett par nya skor som ska gås in. När jag såg dem i affären var jag överlycklig över att ha hittat dem. Trots att det var dyra så är jag lyckligt lottad som ens fick tag på dem. Och nu ska jag gå in dem, de ska nötas och slitas och mjukas upp. De ska sakta men säkert formas efter mina fötter och bli bekväma. Ett par gånger om dagen är jag tårögd för de gör så ont, fötterna blöder och jag kan inte göra något åt det. Men sen kommer jag ihåg hur lycklig jag är över att i huvud taget ha dem på fötterna, och så skrattar jag. På det sättet pendlar jag fram och tillbaka mellan känslor och slutar dagarna utmattad.

Men så inser jag att skorna har blivit lite lite mjukare för varje dag sen jag kom hit och även om jag har långt kvar innan de passar lika bra som Göteborgsskorna, så kommer de att passa perfekt innan det här äventyret är över.
– Och så skrattar jag igen.