Jag ser hur hans Facebook fylls med vänners sista hälsningar. Folk vill visa att de bryr sig, även om han själv inte kan läsa inläggen. Jag skriver själv ett, nog mest för hans familjs skull så att de ska se att deras son var uppskattad. Men jag kan inte låta bli att tänka; varför skriver vi alla nu? Hade det inte varit bättre att lämna kommentarer om vad vi mest uppskattade av hans personlighet för några dagar sen? Då han hade kunnat läsa det?
Själv kan jag bara ursäkta mig med att jag inte ville störa. Att han hade bett om att inte bli störd i sin kamp. Allt jag gjorde var att skicka hälsningar via vänner som stod honom närmre. Men inte ens det har jag gjort på länge. Den bittra sanningen är att jag har haft så fullt upp med mitt eget liv så att hans kamp har förpassats till bakhuvudet tillsammans med andra obehagligheter jag inte vill tänka på. Och hela denna hösten när jag har svettats, gråtit och glatt mig åt förändringarna i min eget vardag, så har han legat och kämpat för sitt liv. Och förlorat.
Jag antar att det bara är normalt, att människan reagerar såhär. Man kan inte hålla kvar i ångesten när man inte absolut måste. När den inte har drabbat en själv. Så jag borde kanske inte ha dåligt samvete. Men jag önskar verkligen av hela mitt väsen att jag hade skrivit den där hälsningen för några dagar sen...
Om du ändå, på något sätt jag inte förmår förstå, kan uppfatta det här, så vill jag säga dig att jag är så ledsen för att du var tvungen att dö. Men så glad att jag hann lära känna dig. Världen är en nyans gråare utan dig och mina tankar går ut till din familj som har förlorat en juvel. Vila i frid.
Till minne av Liam Westerberg
1978.08.28 – 2010.01.01
Foto lånat av Liams Facebook
1 kommentar:
Fint skrivet Elle. Faktum är att det sällan finns ett rätt el. fel agerande i de här situationerna. Hindsight is 20/20.
Kram!
/p.
Skicka en kommentar