Magknip

Sitter i soffan i min tysta lägenhet med ångestladdat dåligt samvete för att jag inte städar, diskar, tvättar, stryker och gör lägenhetheten i ordning för en roommate. Men jag har faktiskt magknip! Min mage har vart upp och ner ända sen jag kom till Spanien. Den har gått från att göra mig sjuk till att bara vara lite bråkig - det verkar som att den har blivit överkänslig och reagerar mycket starkare på småsaker än vad den gjorde innan.

Nu är det ju inte så konstigt att magen reagerar på Spanien, maten här är ju katastrofalt onyttig. Saker som har varit bannlysta de senaste 5-10 åren hemma, har jag här ätit dagligen. Vitt bröd, ost, vit pasta, bakelser, söta efterrätter och miljoner av friterade produkter. Medelhavsmat ska ju enligt alla dietister vara nyttigt för både kropp och själ, med all fisk (omega 3/6), vegetabilisk olja, nyttiga fetter (avocado, nötter) samt grönskaker, baljväxter och frukter i överflöd. Jo just det...

Det verkar inte som att Barcelona anno 2009 har anammat denna trend, eller så har de kanske tröttnat på den. Om jag säger "nyfångad grillad fisk med sparris, kronärtskocka och avocadosallad med olivolja" så kanske en katalan skulle säga "men GUUUD vad passé, det är ju sånt som min gammelmormor brukade göra". Möjligtvis är friterade skaldjur (chipirones) med stekt potatis indränkt i majonäs (patatas bravas) tillsammans med oljedrypande grillade små gröna paprikor (pimientos al padrón) och majonäsbaserad tonfisk-"sallad " (ensaladilla rusa) maten som "alla vet" är det man bör äta. Precis som vi svenskar "vet" att man inte ska äta snabba kolhydrater eller flytande margarin.

Hur som helst. Det är inte lätt för en mage som min, som har ätit vitt bröd varje dag sen den kom hit. Som har vant sig vid att allt är antingen friterat, oljeindränkt eller täckt med ost. Som har insett att den jobbar i ett team av 15 kvinnor med sötsug vilket innebär att det varje dag vankas godis och kakor. Som arbetar på en arbetsplats där läsk, sockrad juice och sportdryck erbjuds frikostigt (jo det finns vatten men hur kul är det i längden...) samt där fredagsfrukosten som företaget bjuder på består av chockladcroissanter och vitt bröd med ost/skinka. Som inte kan få tag på rågbröd eller fullkornspasta om så livet hängde på det.

Jag hade kunnat hålla på hur länge som helst men ni förstår vad jag menar. För någon som inte lagat mycket egen mat så blir det knivigt att hitta nyttiga alternativ. Så det är kanske inte så konstigt att min mage protesterar hela tiden.

Så vad gör jag då? Igår var det fredagkväll och jag var tröttare än mänskligt möjligt efter utgång på torsdagen med jobbet. Så jag bestämde mig för att köra fredagsmys för mig själv och gå och lägga mig tidigt. Hela dagen fantiserade jag om den där pastasalladen jag skulle göra när jag kom hem, med machesallad, spenat, bacon, kidneybönor, majs, tomat och getost. Till det ett glas rödvin och sen i säng - perfekt!

Sagt och gjort, jag tvingar mig att gå i vettig tid från jobbet så att jag var hemma vid halv åtta. Tillagar en sagolik pastasallad, sparar inte in på några godsaker. Inser att den är lite stor för en person, men struntar i det. Reflekterar inte riktigt över att jag inte ens är hungrig, jag ska ju ha fredagsmys. Så jag sätter igång och äter. Ju längre ner jag kommer i min skål desto mättare blir jag, tills jag faktiskt börjar svettas. Men detta är inget jag inser förrän efteråt. Just i min mathysteri, är jag lyckligt ovetande om hur dåligt jag börjar må. Jag ser att all getost ligger i botten - åh den måste jag ju äta, den är ju godast! Bredvid den har kidneybönorna samlats - åh de måste jag ju äta, det har ju tagit mig så lång tid att hitta en affär som säljer dem! Och så vidare, och så vidare.

Inte förrän skålen är tom och jag lägger ner gaffeln slår det mig med kraften av ett ånglok att jag mår riktigt dåligt. Jag var ju inte ens hungrig och nu har jag åtit för två. Med någon typ av snedvriden logik om att all mat måste ätas upp har jag tryckt i mig för mycket. Kan det vara mammas röst från barndomen om att jag ska tänka på barnen i Afrika som gör att jag måste äta upp allt jag har framför mig? Men hur hjälper det barnen i Afrika att jag äter så jag kräks? För kräktes, det gjorde jag. Hoppsan hejsan. Vaknade mitt i natten och fick rusa på toan. Tänker bespara er detaljerna, men trevligt - det var det inte!

Min stackars mage. När inte det här landet förgiftar den med allt den inte är van vid och som den inte kan smälta - ja då trycker dess ägarinna i den så mycket av det s.k. nyttiga - att den måste kräkas...