Härliga kollegor!

Jag måste bara slå ett slag för mina nya kollegor. De är verkligen hur roliga som helst, speciellt utanför jobbet. När vi är mitt upp i arbetet kan de vara lite... hur ska jag säga... fokuserade. Det är stor skillnad från Baldursson när skillnaden mellan arbetsbeteende och privatbeteende var hårfin. Den enda skillnaden var egentligen att vi var tvungna att arbeta mellan varven. Men vi var oss själva till 100 % - på gott och ont. Hur barnsliga och oprofessionella vi än må ha verkat på dagarna, så hade vi alltid vansinnigt kul. Som en stor fritidsgård full med folk i samma ålder och/eller med samma humor. Vi fick alltid jobbet gjort, oftast riktigt j*vla bra också. Men vi kompromissade liksom aldrig med våra personligheter. Acceptera mig som jag eller låt mig vara. Eller nåt.

Nu kan jag inte vara mitt mest barnsliga själv på jobbet längre. På jobbet arbetar man. Hårt. Länge.

Vi har inga raster eller något fikarum. Ingen hindrar dig från att gå och ta kaffe, inte heller att stå och snacka över espressomaskinen - men vi pratar max 2 min, kanske 1 gång varannan vecka. Annars tar man sitt kaffe vid sitt skrivbord. Och sin juice, läsk, vatten och lunch. Under de senaste 4 veckorna har jag kanske tagit lunchpaus 3 gånger. Oftast springer du ner och hämtar en baguette som du äter vi skrivbordet. Det finns helt enkelt inte tid. Jag går hemifrån vid 8:30 varje dag (eller kanske 9... hrmm..) för att komma hem framåt 21. Inte fan vill jag sitta til 22 bara för att kunna ha lunchrast.

Men nu kom jag av ämnet. För när jag går ut med mina nya kollegor, vilket vi gör minst en gång i veckan, då jäklar lever de upp. Som i måndags på vår improviserade julmiddag. Champagnen (billig cava) flödade, maten var strålande, skrattet gick högt. Själv kom jag hem vid 2, full som en kastrull. Skulle upp 7-8 som vanligt, men det var bara att acceptera. Jag hade så jäkla kul! Hade på fullt allvar ont i käkarna på natten av allt skrattande. Vi var bara tre sista överlevande hjältar (idioter?) som var kvar sist. Och jag lovar att jag inte ville gå, ville att natten skulle fortsätta alltid. Börjar nog så smått inse att jag lever i en sjuhelvetes stad med en enorm puls och med alla världens sköna människor samlade.

Livet kunde vara värre!

Julmiddag!

Lite gymnastik på maten.

Hade träningsvärk i käkarna dagen efter...